Idag fick jag reda på via fejjan att en bekant har fått sitt barn, lite för tidigt efter havandeskapsförgiftning. Känner visst fortfarande inte mig själv för jag blev lite smått gråtfärdig! Minns själv tiden på neo och hur chockartat allting kändes. Livet var lite smått upp och ner. Man hade blivit mamma, hur det nu hade gått till ;-) och hur hade man hamnat där på neo? Och alla som fråga oss om hur vår lille prins ville ha det - vi känner ju honom bäst...hur då? Visst han låg i min mage, men efter han föddes fick jag inte träffa honom på flera timmar, och sedan efter nån timme i famnen fick vi skiljas igen, sedan ska man veta det som är bäst för barnet...jo tjena! Det var tufft på neo, men så underbart att det finns!
Annars så har jag en liten man som tar upp större delen av min vakna tid...och min sovtid för den delen. Ny tand på gång är lika med lite vakna jobbiga nätter - blä!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar