Detta är kanske rätt tokigt av mig men jag måste få skriva av mig nu. Lilla jag tänkte att jag å lillprinsen tar och går ner i parken precis här nedanför, han älskar att vara ute och njuter av att ligga på filten och upptäcka gräset och sina leksaker och jag får komma ut och få lite luft i detta fina väder i lugn och ro....
Tji fick jag! Det är fullt med barn överallt som springer å tjoar och tjimmar. Visst det kan jag acceptera så är det när man sätter sig på allmän plats. Och kul också att titta och tänka tillbaka på sin egen barndom och på hur prinsen kanske ser ut i de åldrarna. Men! Jag känner inte att vara ett öppet hus där ungarna kan ta prinsens leksaker hur som helst och ifrågasatt av något barn kring hur allting fungerar. Ett annat tillfälle i parken kom två ungar och börja klappa på Melvin och kolla hans grejor och sedan också ifrågasätta kring allting vi hade och gjorde. "Vad är det?", "Hur många år e han?", "Är han noll?", "E det en bebis?", "Kan man fälla vagnen?(Kan du visa?)", "varför har han hatt?", "Varför ligger han ner?"
Kanske är jag asocial och bitter när jag är ute sådär ensam, kanske är det för jag i vanliga fall jobbar med barn och ska vara så glad och snäll och trevlig att man ibland måste bara vara jag. Japp jag är en surkärring ibland! Sedan undrar jag hur man själv blir som förälder när lilleman växer upp, kommer jag också tycka att när han går fram till allt och alla att alla tycker att han är så himla söt och gullig så klart kan han få störa alla?
Tja jag kan nog inte detta med vett och etikett i parker...jag kommer som sagt från landet.... =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar