1 år har nu gått...

Sedan jag vakna på morgonen och börja förstå att något var fel...och efter toalettbesök var det verkligen fel. Fostervatten på toalettgolvet i en liten pöl kan inte vara rätt när man var i v 22+2. Jag minns vad jag hade på mig. Ett par svarta shorts och ett linne med min svart/vit randiga kofta ovanpå. Och hur vi irra runt på KK, de hade sagt att vi skulle ta oss till prental - men avdelning eller mottagning? Gick upp på mottagningen först men det var öde där uppe så vi gick ner till avdelningen. Där satt personalen och hade överlämning, klockan var runt 06.00 på morgonen.
För första gången fick vi höra lillprinsens hjärtljud, efter en liten stund kom läkaren, samma kvinnliga läkare som hade kollat mig på gynakuten när jag fick min blödning i v 12+0. Under själva undersökningen förstod jag att det inte var bra...hela hon var allvarlig och man förstod att det var negativa besked som skulle komma. Hon berätta att infektionsrisken var stor - och dessutom låg plutten med rumpan ner, då kan navelsträngen trilla ner vilket absolut inte är bra det heller. Usch! Men hon berätta även om att de hade haft en patient alldeles nyligen som klarat sig länge länge, och att nu var det att ta timme för timme så länge som möjligt......för de räddar ju inte barn förrän i v 23+0...

Nu sitter jag här med en liten guldklimp i famnen, liten och liten, hela 9 månader är han nu och jag är så himla glad över min lilla familj!