Jag saknar!

 

Att få uppleva en riktig graviditet, att få vänta ivrigt på värkarna och vara lycklig att de kommer. Att få gå med min tjocka mage i vädret ute i solen. Att få gå till barnmorskan på kontroller, att få köpa babykläder i affären (och inte på internet) och att få städa och fixa hemma inför lillens ankomst. Att få komma till förlossningen och inte till operationsavdelningen. Att få bli fotograferad med min fina mage.

Att slippa sitta på gynakuten timme efter timme. Att slippa bli inlagd och att jobba så länge som man kan och vill. Att slippa räkna minut för minut, timme för timme, dag för dag tills man ”nollar” igen (23+0, 24+0 etc) Att slippa tänka på lillens chanser i %, 23+0 = 50% överlevnad… Att få hålla sitt barn på bröstet det första man gör (istället för att de går iväg med honom/henne). Att slippa springa fram och tillbaka från bb till neo för att träffa sitt barn och slippa lyssna på andras bebisar hela natten (och veta att mitt barn är på neo…) Få komma hem efter 2 dagar och inte 1 vecka (+ hemsjukvård i  ett antal veckor) 

Är det för mycket begärt? Snälla låt mig få slippa!!

OBS! Jag måste poängtera att först och främst, inga planer på syskon finns, inte därför som jag skriver detta.

Jag älskar min mirakelprins och det vi har gått igenom har gjort vår familj så mycket starkare och jag vet vad jag klarar av, vissa saker bättre och andra sämre. Jag ser tillbaka på tiden före och efter hans ankomst som mest positiv, kanske inte de första dagarna när jag blev inlagd, men det har varit en annorlunda upplevelse och jag är så tacksam för all hjälp jag fick på Prenatal i Malmö, Perinatal i Lund och Neonatal i Malmö. Svensk sjukvård är fantastisk! 

Jag är också tacksam för alla personer jag lärde känna under denna kamp:

Sandra: Som jag i och för sig redan kände som bekant innan men under denna tid kunde vi verkligen stötta varandra. Hon lärde mig hur fantastiskt det är med Tradera =) Värsta tidsfördrivet!

Hanna: många matstunder i Lund som vi hade sällskap kring, ironiskt många gånger.(tänk er 2 gravida i v 26 eller 27, sittande i en matsal. Runt om massor av mammor med sina små bebisar och i korridoren sitter några kvinnor och gråter...MYCKET känslor på ett och samma ställe...glädje och sorg blandat i en konstig kompott....

Malena: liva upp och höjde stämningen efter många ”grannar” i Malmö.

Caroline: Stannade lite längre och vi fick bra rutin på tv-tittande och roliga läkare.

Linda: Som jag sedan fick följa på annat sätt. Av henne fick jag lära mig att ingen graviditet är den andra lik- skön tröst

Jenny: söta Jenny! Vi och våra mirakelprinsar i magen dela rum längst, ”Mirakelmammorna” blev vi kallade, greys anatomy maraton, snack sent på nätterna och tv4 nyheter på morgonen med rapporter om hur läget var i korridoren, ctg experter blev vi med….

Söta personalen!: Tackar jag för all hjälp jag fick och som gjorde ens vardag dräglig hur fullbelagt det än var. Hur i hela friden ska sjukhuset spara pengar när det redan är ont om resurser? Jag förstår inte…

Tänka sig vad man kan tävla kring! Jag hade längsta cervix i Lund och vann denna skumraket! Visst kan man skämta när man är inlagd!?